Att knarka är inte en mänsklig rättighet

FN:s särskilda rapportörer avlägger sina rapporter till både Generalförsamilngens tredje utskott och MR-rådet i Genéve och hävdar på allvar att det är förenligt med de mänskliga rättigheterna att knarka.

Läs gärna vad vi två liberaler har skrivit i dagens UNT.se/debatt


Mänsklig rättighet att få knarka?
I samband med FN:s 65:e och pågående generalförsamling presenterades en rapport vars förslag, om de realiseras, skulle innebära ett systemskifte i arbetet mot drogmissbruk. Rapporten har den tillsynes harmlösa rubriken Right of Everyone to the Highest Attainable Standard of Physical and Mental Health (UN A65/255). Den är en del av FN:s arbete med att främja och skydda de mänskliga rättigheterna och behandlas därför som en MR-fråga. Detta är ett viktigt arbete, men tyvärr verkar författaren till denna rapport dock ha hamnat fel i centrala frågor.

Rapporten hävdar på allvar att det är förenligt med de mänskliga rättigheterna att knarka. Ja, det verkar nästintill så att författaren menar att det är en mänsklig frihet att få just knarka.

Några av rapportens rekommendationer är att man bör avkriminalisera innehavet och användning av narkotika samt att man bör erbjuda substitutionsbehandling i fängelser. Det senare är mindre problematiskt om det sker under strikt kontroll och om det ämnar leda till ett framtida helt narkotikafritt liv.

Att FN diskuterar avkriminalisering av innehav och användning av all narkotika är en framgång för den globala narkotikalobbyn. Det står inte bara i direkt strid mot innehållet i FN:s egna narkotikakonventioner, det står även i stark kontrast till en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik.

Missbrukare ska självklart ha samma mänskliga rättigheter som alla andra, men det betyder inte att det ska vara en rättighet att knarka. Dessutom är den enda MR-konvention som överhuvudtaget nämner narkotika barnkonventionen (artikel 33), vilken säger att barn har rätten att skyddas mot olaglig användning av droger. Förslagen i rapporten riskerar att undergräva barns rätt att slippa utsättas för droger, så väl direkt som indirekt.

Sverige har sedan årtionden en restriktiv narkotikapolitik. Syftet är att skapa bästa möjliga förutsättningar att tidigt gripa in mot ett missbruk. Denna politik har i ett internationellt perspektiv ansetts som mycket framgångsrik. I andra länder, till exempel Irland, har politiken helt tappat greppet om drogerna, men även Danmark har börjat med lagligt utdelat heroin i ”humanismens” tecken.

Vi menar att detta är förfärligt. Det är visserligen bekvämt för alla oss andra, vi som inte missbrukar droger. Personer som hålls mer eller mindre ständigt neddrogade, med statens hjälp eller genom indirekt sanktion, skadar inte omgivningen med inbrott, rån eller prostitution. Det är nämligen just detta som narkotikabruket inte sällan leder till. Men humant är tillvägagångssättet verkligen inte.

FN:s rapportförfattare nöjer sig dock inte med att gå lika långt som dessa länder, utan vill alltså också helt legalisera innehav och användning. Detta skulle inte bara undergräva hela den svenska narkotikapolitiken, utan skulle även ha en förödande effekt på våra möjligheter att begränsa narkotikahandeln. Nej, samhället måste ha verktyg att ingripa när en människa börjar använda droger. Att legalisera bruket av droger vore att skjuta sig själv i foten. Det behövs bättre förebyggande insatser och ökat stöd till missbrukare, men också en beslutsam kamp mot de grova brottslingar som profiterar på knarket. Sverige gör i dag ett stort förebyggande­ arbete och stora insatser sätts in på missbruksvård. Men mer behöver också göras i vårt land.

Den svenska FN-delegationen med dess riksdagsledamöter på plats måste reagera och agera kraftfullt i denna fråga.

FN:s särskilda rapportörer avlägger sina rapporter till både MR-rådet i Genève och till Generalförsamlingens tredje utskott. Detta utskott behandlar under hösten en femtiotal olika resolutioner. Denna rapport har behandlats, eller ska nu behandlas, av utskottet. Oavsett vilket, är det viktigt att den svenska ståndpunkten på narkotikaområdet klarläggs med alla tänkbara medel, inte minst genom bilaterala kontakter från våra svenska kolleger.

Vi vill därför uppmana riksdagsledamoten Agneta Gille (S), som deltar i arbetet vid Sveriges FN-delegation under tiden 8–19 november, att tillsammans med sina övriga riksdagskolleger, stå upp för den svenska narkotikapolitiken.

Det är nämligen en farlig väg som föreslås i denna rapport. En väg som inte leder till annat än misär, elände och utslagning. Droger skapar inte frihet. De skapar bara ofrihet för sina offer. Det var ju inte dessa ”mänskliga rättigheter” vi var överens om när vi skapade FN.

Johan Pehrson
riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson (FP)
Ismail Kamil
riksdagsledamot för Uppsala län (FP)
UNT 1/11 2010