Folkets seger i Tunisien och Egypten fortsätter att inspirera på andra länder i Nordafrika och Mellanöstern. Jemen och Algeriet stod på kön (trodde många), men oppositionen i Libyen överraskade liksom oppositionen i Marocko. Ingen vet egentligen var det kommer att sluta någonstans i Mellanöstern och Nordafrika.
2011 kommer att gå till historien som det år där folket i arabvärlden trotsade sina diktaturregimer och tvingade dem på fall.
Europeisk utrikespolitik, enligt min mening, hänger inte med utvecklingen i området. Man går till och med så långt att man börjar ifrågasätta folkmassornas protester, syfte och mål.
Det som pågår idag i Libyen är ett illdåd som inte kan ursäktas. Saker och ting måste kallas vid deras rätta namn. Att regimen sätter in stridsflyg mot demonstranterna måste fördömas av alla demokratiska krafter. Att utsätta flera kvarter i huvudstaden Tripoli för beskjutning av regimens flygplan är oacceptabelt. Det som pågår i Libyen är inget annat än massaker. Ögonvittnen talar om afrikanska legosoldater som skjuter mot befolkningen för att till varje pris låta Gaddafi och hans regim sitta kvar vid makten.
Jag lyssnade i natt på Gaddafis son, Sayf al-Islam (som är tilltänkt arvtagare)som höll ett mycket hotfullt tv-tal och lovade blodbad på gator och torg. Gaddafi själv är tyst och har inte synts men det ryktas att han har redan flytt till Venezuela.
Frågan är: Vilket land står nu på tur? Jemen? Algeriet? Marocko? Jordanien? Syrien? Bahrain? Iran? eller ....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar