Är tystdiplomatins dagar förbi?

Sveriges utrikespolitik har sedan 60 talet varit framgångsrik tack vare dels tystdiplomati och dels alliansfrihet. Det var en effektiv, nyanserad och balanserad utrikespolitik under kalla kriget. En politik som fick gehör och dessutom var respekterad.

De senaste 10-15 åren har vi däremot sett dels passiviteten i det vi har kallat tystdiplomati och dels misslyckanden. Trots alla försök i tystdiplomatins namn har Sverige (och flera utrikesministrar) exempelvis misslyckats i fallet "Davit Isac" att få honom fri från eritreanskt fängelse.

Mot diktaturregimer fungerar inte tystdiplomati. Snarare tvärtom, den tysta politiken utnyttjas av dessa regimer för inhemsk bruk och propaganda.

Demokratiseringsvågen de senaste veckorna i Nordafrika och Mellanöstern kräver en effektivare och tydligare utrikespolitik av Sverige. Valet borde vara lätt att stödja folkets vilja framför diktatorernas smala intressen. Det gäller att vara tydlig och skarp i kritiken mot alla krafter och regeringar som kränker mänskliga rättigheter.

Tystdiplomatins dagar borde vara över för Sveriges del.
Det är dags för Sveriges utrikesminister att inse detta.