onsdag 25 november 2009

Två långa fullmäktigedagar

Måndag-tisdag (23-24/11) var det dags för sista budgetfullmäktige inför nästa val-

Jag kunde konstatera under dessa två dagar att majoriteten och oppositionen skilde sig markant på två punkter, nämligen:

1.
Oppositionen vill gå tillbaka till den gamla modellen- Områdesansvar eller "Passivlistning" kommer åter att införas i systemet. Resultatet blir att de patienter som inte bestämmer sig för en husläkare eller en vårdcentral, kommer landstinget att tvångslista de på den närmaste vårdcentralen. Detta kommer i sin tur att leda till att när dessa patienter tar sig till en annan vårdcentral, kommer de som förr att nekas vård med motivering att en annan vårdcentral har fått pengarna för att ta hand om dig- Det blir alltså en organisation som landstingspolitiker bestämmer över huvudet på patienterna. Alla tvingas sedan att anpassa sig efter denna organisation-

Vi, i alliansen, tänker helt annorlunda. Vi låter patientbehovet styra organisationen istället. Är det flera patienter som inte är nöjda med sin vårdcentral, kan de lista om sig och välja en annan vårdcentral. Pengarna följer sedan patientvalet- Patienten betraktas på så sätt som en resurs för varje vårdcentral. Vårdcentralen tvingas att erbjuda en flexibel och bra vård.

Tillgängligheten är mycket viktigt och patienterna måste på ett enkelt sätt komma i kontakt med sjukvården, annars riskerar patienten längre lidande, fel vårdnivå söks och det blir dyrare för skattebetalarna.

Alliansen sätter patienten i centrum, medan oppositionen låter patienterna hamna i väntrum istället.

2.
Enligt oppositionen är allt i egen regi bra oberoende av kostnaderna, medan vi i alliansen tycker att det viktigaste är att patienterna ska få vård inom rimlig tid. Externa vårdgivare är välkomna att erbjuda patienterna vården. Landstinget bestämmer över kvalitén och priset medan patienterna vänder sig till den vårdcentral man är nöjd med oberoende av vem som driver verksamheten

1 kommentar:

Unknown sa...

I denna fråga tycks vi vara ganska överens. Här ser vi en reell möjlighet för patienter att själva välja vilken vårdgivare de vill ha och man har i denna modell även möjlighet att själv lista om sig om den aktuella vårdgivaren inte motsvarar förväntningarna.

Så långt är tanken god.

Men, även här finns en ekonomisk problematik som får avspeglingar i möjligheten för vårdgivare att ge den kvalitativa vård patienterna förväntar sig. Här är vårdgivarna ansvariga, men deras agerande är inte reglerat utan sanktionerat av landstinget.

Problemet består i att vårdgivarna inte har något listningstak. I praktiken betyder det att en ensam "husläkare" (borde egentligen heta bostadsområdesläkare med tanke på kvantiteterna) kan ha tusen eller fler listade. Detta får konsekvenser som är lätta att inse. Vården blir inte kvalitativ utan kvantitativ beroende på den aktuella vårdgivarens arbetsbelastning.

Skälet till att husläkare och vårdcentraler på ett proaktivt affärsmässigt aggressivt sätt värvar patienter att lista är den ekonomiska ersättning landstinget betalar ut varje månad per listad patient. Här handlar det inte om antalet vårdade individer utan antalet listade patienter. Detta är orsaken till att vissa vårdgivare masslistar.

Det absoluta skräckexemplet är en här ej namngiven husläkare som har sin praktik på Uppsalas största gata. Vederbörande har över tvåtusen listade patienter och det säger sig självt att läkaren i fråga inte har någon som helst möjlighet att ge den vård som behövs i händelse av omfattande sjukdomsutbrott med hög grad av bakteriespridning.

Som sagt, här är privatisering i grunden bra, men ersättningsmodellen bristfällig och ohållbar.